Veckans drink: Amaretto sour

Vi lever, vi lever!

Sour-drinkar är en av de mest populära drink-kategorierna för många och den här veckan vill vi tipsa om en sour på en lite ovanlig men också underskattad likör – Amaretto. Amaretto, eller ”Disaronno Originale” som den lättast känns igen som på systembolaget, (164:-, 500ml, 28%, artikelnr 712) är en likör gjord på nästan uteslutande aprikoskärnor, vilket ger den en tydlig smak av mandel och lite bitter. Disaronno Originale passar utmärkt som ingrediens i olika efterrätter, som avec eller också i en häftig drink, nämligen Amaretto sour.

För att blanda en Amaretto sour behöver du:

  1. Disaronno Originale
  2. Citron
  3. Sockerlag
  4. Maraschinokörsbär
  5. Is
  6. Ett ägg
Gör såhär:
  • Slå i 4cl Disaronno Originale, 2cl sockerlag, 2cl färskpressad citronsaft, lite äggvita och is i din shaker.
  • Skaka
  • Fyll upp ett tumbler- eller martiniglas.
  • Garnera med en citronskiva och ett maraschinokörsbär
  • Njut!

 

 

Publicerat i Amaretto, Veckans drink | 3 kommentarer

Verkligheten…

…kom ikapp oss en aning. Vissa veckor är verkligen piss. Vi spritbloggare har haft en ruskigt intensiv vecka kantade med en hel del otrevligheter. Nu är i alla hemtentor, redovisningsuppgifter, komplicerade pressmedelanden och annat dravel över (för stunden) och vi är redo att börja producera igen. Med det sagt tar vi ändå med gott samvete väldigt välförtjänt ledigt ikväll, vilket vi hoppas att ni också gör. Ha en trevlig helg gott folk så hörs vi av snart!

(Ja, det är kvällens drink of choice. Helt klart.)

Publicerat i Allmänt dravel, Vodka | Lämna en kommentar

Veckans systemkasse: Löningshelg!

Den här helgen är det löningshelg, eller låningshelg som studenterna kallar det med glimten i ögat. Det firar vi med en systemkasse som är skapad utifrån en riktigt lyxig drink, Singapore Sling. Många har provat på den här i någon bastardiserad version av en bartender med total avsaknad av inspiration, alternativt – gud förbjude – genom en Saturnus-drinkmixer från närmaste mataffär. Så kan vi inte ha det, eller hur?

Följ våra instruktioner för att treata dig själv och dina vänner på lite dekadent lyx för att fira att lönings-/lånings-kuvertet har ramlat in på kontot och helt enkelt kicka igång helgen på rätt sätt. För att bygga en bra Singapore Sling enligt originalreceptet från Raffles Hotell i Singapore behöver vi alkohol, hela fem sorters alkohol faktiskt! Vi inleder med:

Angostura Bitter

 

 

 

 

(149:-, 44,7%, 200ml, artikelnr 741)

Bör finnas på de flesta lite större bolag. 

Cointreau

 

 

 

(305:-, 40%, 700ml, artikelnr 609)

 

Finns även på halvflaska (350ml) för 169:-. Bör finnas på i princip alla bolag. 

Kirsch Likör

 

 

 

 

(139:-, 17%, 500ml, artikelnr 625)

 

Bör finnas på i princip alla bolag. Har man möjlighet att vänta så beställer man med fördel istället samma körsbärslikör som används i originalreceptet: Heering Cherry från Danmark, (114:-, 24%, 350ml, artikelnr 77688)

 Bombay Sapphire

 

 

 

 

(289:-, 40%, 700ml, artikelnr 109)

 

Bör finnas på i princip alla bolag. 

Bénédictine D.O.M

 

 

 

 

(239:-. 40%, 500ml, artikelnr 602)

 

Bör också finnas på i princip alla systembolag.

Allt som allt går denna kasse på 985:- ifall man väljer halvflaskan av Cointreau.

Sedan behöver du ytterligare några ingredienser för att göra detta flaggskepp bland tropiska drinkar, och det är:

  • Färskpressad limejuice
  • Grenadine, finns att köpa på välsorterade livsmedelsbutiker
  • Ananasjuice
  • Sodavatten

När man väl inhandlat alla komponenter till Singapore Sling så är resten faktiskt ganska enkelt så länge man har en bra måttkopp, gör såhär:

  1. Slå i 30ml Gin, 15ml Kirsch likör, 7.5ml Cointreau, 7.5ml Benedictine, 10ml Grenadine, 15ml limejuice, 120ml ananasjuice och en stänk Angostura Bitter i en shaker tillsammans med is.
  2. Skaka
  3. Lägg några stora isbitar i ett Hurricaneglas
  4. Filtrera ner det skakade innehållet från shakern till några centimeter under kanten på glaset
  5. Toppa med sodavatten
  6. Rör runt lite försiktigt i drinken
  7. Garnera med ett maraschinokörsbär och en bit ananas.
  8. Njut av detta monster till tropisk drink!

 

Publicerat i Angostura Bitter, Bénédictine, Bombay Sapphire, Cointreau, Läsk & Sodavatten, Likör, Longdrinks, Simons Systemkasse, Sprit, Veckans drink | Lämna en kommentar

Dåligt med uppdateringar

Kära läsare,
vi på Spritbloggen är hemskt ledsna över det dåliga flödet av inlägg från oss den här veckan. En kombination av extrainsatt arbete och hela skurar av viktiga tentor har satt båda skribenterna rejält i klistret. Vi ser fram emot att lägga upp en ny dubbelrecension av Jack’s Pirate Whisky från Bizling Wine & Spirits härliga sortiment mycket snart. Veckans drink och systemkasse kan man givetvis också alltid lita på!

Publicerat i Allmänt dravel | Lämna en kommentar

Hot Shot

Vill bara i all hast tipsa om en riktigt god shot som fungerar både före utekvällen eller efter middagen som dessert – Hot Shot.

Hot Shot, eller Galliano Hot Shot som jag egentligen tänker skriva om, uppfanns 1987 av Bosse Bergström i samband med en kaffedrinkstävling. Bosse använde ursprungligen Anisette och inte Galliano, men modifikationen med Galliano gjorde att Hot Shot blev en stor succé under 80-talet och systembolaget såg en försäljningsökning på 750% av Galliano under de sex efterföljande åren.

För att blanda en Hot Shot behöver du:

  • Galliano
  • Starkt svart kaffe
  • Vispgrädde
Och såhär gör du:
  1. Slå i 2cl galliano i ett shotglas
  2. Skikta försiktigt i 2cl svart kaffe ovanpå Gallianon genom att hålla en uppochnedvänd sked alldeles vid ytan av Gallianon – häll försiktigt.
  3. Lägg försiktigt i en klick hårdvispad grädde.
  4. Skjut!
Publicerat i Galliano, Skjutare | 6 kommentarer

Mördardrinken: Mint Julep

När Nikolai satt ihop förra veckans systemkasse så nämnde han ”mördardrinken Mint Julep” som ett bra användningsområde för Maker’s Mark’s Bourbon. Där hade han mer än rätt och jag tycker att alla hemmaskakare ska prova på att göra en riktig Mint Julep innan man yttrar sig om sin ”favoritdrink” nästa gång – den här är farlig!

Kuriosa för den som kanske trodde att Mint Julep var en 2000-talets remake på Mojito, är att Mint Julep dateras så tidigt som sent 1700-tal och räknas till den kanske främsta ambassadören för nordamerikanska cocktails under 1800-talet, där Dry Martini ofta räknas till 1900-talets dito. Mojito är alltså ”ripoffen”, och det här behöver du:

  • Bourbon
  • Sockerlag
  • En kruka med färsk pepparmynta
  • Is
Gör såhär:
  1. Se till att ha ordnat med rejäla is… Nej! Den här gången behöver man inte alls ha de stora isbitar som jag alltid vurmar för, men se för allt i världen till att alltid ha is hemma!
  2. Till Mint Julep ska man för kylans skull helst använda en så kallad ”Julep Cup” som syns på bilden, men ett lite högre tumblerglas funkar också ifall man inte har ett osedvanligt välutrustat barskåp.
  3. Plocka och lägg i 5-6 myntablad i ditt glas och ”vispa” (i brist på ett bättre beskrivande ord) försiktigt runt myntan med en barsked eller mortel och ta inte i mer än nödvändigt. Mortlar man myntan så utsöndras klorofyll som endast tillför bitterhet till drinken, så gör inte det. 
  4. Nu kan man få ta i istället, lägg två nävar is i en tyghandduk och förslut handduken. Krossa sedan isen med hjälp av golvet, en stor trähammare eller dyl.
  5. Om man lyckas krossa isen riktigt fin så blir den nästan formbar, fyll upp glaset med is över glasets kant. Lite som ett berg av is ska bildas över glaset.
  6. Slå först i 6cl Bourbon över isberget, sedan 2cl sockerlag. Gör detta försiktigt så att isberget inte kollapsar.
  7. Garnera med en hel myntakvist och servera med sugrör.
  8. Sätt dig i din gungstol på altanen och konstatera: ”It’s good to have land”.

 

 

 

Publicerat i Bourbon, Sprit, Veckans drink | Lämna en kommentar

Veckans systemkasse: Fredagshäng!

Arbetsveckan tar slut för de flesta idag och helgkänslan färgar av sig på kassen. Den här veckan inspireras vi av fredagshäng med vänner, med allt vad det hör till. Först ut är Oppigårds Amarillo.

 (18,80:-, 5,9 %, 330ml, artikelnr 1442)

Det här är en öl som rör sig någonstans i gråzonen mellan pale ale och India pale ale. Den är nästan lika besk och humlad som en IPA, men inte riktigt hela vägen. Oppigårds Amarillo är gjord på humlesorten Amarillo, därav namnet.

Amarillo kan vara en av de humlesorter som doftar absolut godast, vilket verkligen kommer till uttryck i den här ölen. När jag dricker den sitter jag med näsan nertryckt i glaset under en låååååång tid. Bärnstensfärgad vätska med fräsch beska, underbar doft, och en härlig fruktighet som gör mig kär. Väldigt förtjänstfullt pris också. Perfekt för varje steg på kvällen, förfest, fest eller efterfest. Bör finnas på alla bolag.

Näst upp är Makers Mark, en bourbon.

 (359:-, 45,%, 700ml, artikelnr 558)

Åsikten om bourbon bland gemene man har jag uppfattat som ganska splittrad. De flesta tror att Jack Daniels är allt som finns i bourbonvärlden (det är faktiskt inte ens en bourbon) och whiskydrickarna brukar tycka det är för sött. Bourbon generellt sett och likaså Makers Mark har en väldigt vaniljaktig karaktär som kommer från de kolade ekfaten som spriten lagras i.

Smooth och lättdrucken, men lite söt om du bara går igång på islaywhisky. Dricks helst som avec, med eller utan ett par isbitar, eller i mördardrinken Mint Julep. Tillräckligt mjuk för att drickas på förfesten utan problem och är en publikfriare för de som inte är så vana vid whisky liknande. Bör finnas på alla bolag.

Trea på bollen är en whisky, Lagavulin 16 years, 20 cl-flaskan.

 (199:-, 43%, 200ml, artikelnr 400)

Ah, underbart initiativ från Systembolaget. Lagavulin 16 years har funnits länge på bolaget, men har först nu i dagarna börjat dyka upp i en 20-cl flaska. Whiskyn i sig är rökig som tusan med mycket Islay-karaktär. En given flaska i många barskåp. Den lilla flaskan till helt okej pris är ett bra sätt att prova på något nytt, men det lilla formatet gör att det inte heller gör så mycket att ta med den på festen för de hugade. Smidig och inte lika jobbigt om den tar slut/försvinner som en helflaska.

Den här lilla flaskan ska komma till alla bolag i slutändan, men verkar inte ha dykt upp på alla bolag än. Om ni vill hugga den får ni kolla Systembolagets hemsida för lagersaldo för att vara säkra på att den finns i det lokala bolaget.

Slutligen, Tequila XQ. För den uppmärksamme -  ja, det är samma flaska som jag rekommenderade i det här bunkringstipset.

 (239:-, nedsatt från 299:-, 38%, 700ml, artikelnr 50)

Jag och Simon har smuttat på våra flaskor i princip oavbrutet sen vi köpte förra veckan och jag vill verkligen, verkligen, verkligen att folk ska få möjlighet att smaka den här innan den försvinner (31 mars 2012). Dessutom till ett så fördelaktigt pris!

Tequila XQ är en reposado, vilket innebär att den är lagrad någonstans mellan 2 och 11 månader. Den är dessutom gjord på 100% agave, där det lagstadgade kravet är 51%. Den mesta tequilan av dålig kvalité är gjord på just 51% agave och resterande potatis, majs, eller vadhelst som är billigast. Så är alltså inte fallet när det gäller den här. Jag vill verkligen understryka hur stor skillnaden är jämfört med ex Sierra Tequila. Det här är som en helt annan spritsort och verkligen något som kan drickas som avec utan problem.

Smaken? En härlig pepprig tequila med distinkt rökighet, men fortfarande rejält len och fin. För 239:- är det ett absolut skämt för en så bra produkt som det här är, vi rekommenderar verkligen den här starkt. Kan vara lite svår att passa in i alla sociala situationer, men tänk vilka situationer ni skulle dricka avec i och den här passar definitivt in. Se bara till att polarna inte börjar skära upp citron och ta fram salt när den halas fram, det är inte den typen av tequila. Ge Tequila XQ en chans att ändra er egen uppfattning om tequila!

Finns bara på ett par få bolag, främst i Stockholm, men ska gå att beställa styckesvis till andra bolag.

Tack för uppmärksamheten och ha en trevlig helg allihopa! Klirra på!

 

Publicerat i Bourbon, Lagavulin, Makers Mark, Oppigård, Pale ale, Tequila, Tequila XQ, Whisky | 1 kommentar

Dubbelrecension #2: Banff 1975, The Cross Hill

Det här är dubbelrecension nummer två av fyra. Vad det innebär för er läsare är att ni får båda våra åsikter, om samma produkt, på samma gång. Dubbelt så bra helt enkelt. Den här gången har vi testat en riktig raritet, en Banff från 1975! 

Dagens recension är på en flaska vid namn Banff 1975 – The Cross Hill. För er som inte känner till Banff sen tidigare så var det ett destilleri som låg i Speyside. Det lades ner 1983, byggnaderna rivdes och whiskyn såldes vidare. En (liten) del av whiskyn letade sig ut till oberoende buteljerare. Flaskan vi provade är från en independent bottler vid namn Jack Wiebers Whisky World (JWWW). Indenpendent-bottlade Banff är hyfsat ovanliga och det känns onekligen som att dricka historia. Innehållet i den här flaskan lades på fat 1975 och buteljerades 2008, således 33 år gammal! Dessutom är den på fatstyrka, vilket är 48,3% efter så många år på fat.

(2300:-, 48,3%, 700 ml, inget artikelnummer bestämt ännu, dyker upp i beställningssortimentet 1 december. Det här är inte den riktiga flaskan, den ser ut så här.)

Simons omdöme: När jag fick reda på historian kring och åldern på Banffen, var min första tanke hur svårt det skulle bli att ge en objektiv och rättvis smakbedömning av en så historiskt värdefull och gammal whisky som Banff. Det var först när jag fick chansen att dofta på whiskyn som mina farhågor om att behöva ”klä orden” helt försvann. Doften var riktigt djup. Peppar och ekfat vittnade om att det här skulle bli något i särklass efter inmundigande.

Och visst var det så, Banff smakade helt otroligt. Torv, peppar och en avlägsen rökighet, allt perfekt balanserat. Jag kan knappt påminna mig någon whisky som känts så rätt åt alla håll, en perfekt balans mellan de komplexa och djupa smaker den hade att erbjuda. Eftersmaken var helt fantastisk, satt i väldigt länge och öppnade upp en avlägsen nyans av lakrits.

Det slutliga omdömet blir absolut toppbetyg, det bästa jag druckit från Speyside.

Nikolais omdöme: Jag hade provflaskan i min ägo i ett par dagar innan den dracks ur, men luktade på den nästan omedelbart. Sen luktade jag på den kanske tre gånger om dagen innan den dracks ur. Fantastisk doft med en touch av rökighet, en hel del vanlj och ek. Svårdefinierat vad som gör doften så trevlig, men den luktade riktigt trevligt. Färgen är som ni ser på bilden tokljus, påminner i princip om vitt vin.

Med andakt förde jag den till läpparna, kunde den smaka lite gott som den luktade? Svaret? Ja. Herregud, ja. Smaken är otroligt len med en balanserad blandning av peppar, ek och en del vanilj. Komplex och utmanande, absolut inte slätstruken. Lyxig och fet munkänsla. Eftersmaken är bland de längsta jag provat på och fortsätter med mycket fatkaraktär. Helt otroligt. Skitkul att en sån långlagrad inte blivit dödad av för lång tid på fat, som jag tycker det kan bli ibland. Återigen, mycket häftigt att dricka historia.

Omdömet kan inte bli annat än världsklass. Dyrt som tusan, långt utanför min vanliga prisklass, men något som jag skulle kunna tänka mig att unna mig vid väldigt speciella tillfällen. Kul att den lever upp till förväntningarna som märket och årgången inger!

Publicerat i Banff, Dubbla åsikter, Galenskap, Provning | Lämna en kommentar

En torsdagskväll med något lite extra… Öl och ost!

Torsdagskväll hos en av spritbloggarna…

Öl, från vänster till höger:
Rodenbach Grand Cru
Yeti Imperial Stout
La Trappe Witte Trappist
Newcastle Brown Ale
Oppigårds Amarillo

Ost, från vänster till höger:
Gruyere
Appenzeller
Mimolette

Ingen tanke bakom provningen, mest sugen på att testa olika typer av öl till olika ost i sällskap av min käre flickvän. Mums!

Publicerat i La Trappe, Newcastle Brown Ale, Oppigård, Ost, Provning, Rodenbach | Lämna en kommentar

Dubbelrecension #1: Rum Sixty Six

Det här är första recensionen i en serie om fyra som publiceras allteftersom nu i dagarna. Vad som är speciellt med den här serien recensioner är att de kommer recenseras av båda författarna på Spritbloggen.se. Ni kommer alltså få två recensioner till priset av en på varje produkt! De övriga tre recensionerna kommer handla om whisky, medan den första handlar om en rom. Nikolai fick även hjälp av Carl Forslund och Gustav Sjöberg vid provandet och författandet av sin del.

Namnet på romen som vi fick äran att inmundiga är det inte helt korta Rum Sixty Six Family Reserve 12 years. Det lite speciella namnet har sin bas i årtalet 1966, när Barbados – där romen produceras – blev ett självständigt land. Rum Sixty Six är lagrad på små amerikanska ekfat i 12 år. När åtta år av lagringen har passerat väljs tydligen den bästa romen ut för att fortsätta lagras i ytterligare fyra år och buteljeras när lagringen är klar som Rum Sixty Six.

(569:-, 40%, 700ml, artikelnr 86561, beställningssortimentet, direktlänk här. Notera att bilden är på en sampleflaska och är alltså inte den riktiga flaskan som ni ser bild här.)

Simons omdöme: En härligt karamell- och kokosdoftande rom med en fin ljusbrun färg. Munkänslan är len och behaglig och romen ger först smak av söt karamell tätt följt av grön banan. Efterdyningarna sitter i länge och känns lite lätt peppriga med en avlägsen touch av kokos. En god och trevlig rom som fungerar som en fin kontrast till de mörka sockerbomber till rom som jag annars föredrar. Denna rom står helt klart på egna ben och kan drickas för sig självt eller blandas i riktigt lyxiga romdrinkar – Caiprinha till exempel.

Nikolais omdöme: Ljus bärnsten till färgen, doft av kokos och något lite mer svårplacerat. Drar lite åt lim och terpentin, men på ett trevligt sätt. Mycket smak av ek. De tolv åren på fat har gett den där härliga träsmaken som en hel del lagrad sprit får, särskilt på bourbonfat. Lagrad på bourbonfat utan tvekan. I övrigt är det vanilj, lite gummi och mindre sötma än vad man fick på nosen. Len som tusan och en smak som är väldigt vänlig och välkomnande. Förvånansvärt lång eftersmak som sitter länge i gommen.

I mina ögon en trevlig rom som inte kräver så mycket av den som dricker. Misstänker starkt att romen med fördel kan paras med en kryddig cigarr med tanke på hur len den är. Tror nämligen att den skulle samspela med cigarren snarare än att ta över smakerna. Om man inte röker cigarr är jag övertygad om att den inte heller gör en besviken som en stadig avec om man vill ha något som inte sticker ut allt för mycket. Stabil!

Publicerat i Dubbla åsikter, Provning, Rom, Rum Sixty Six | Lämna en kommentar